EnglishSvenska

Den surfande detektiven

Nu ska ni få höra hur jag gick från glad surfare till detektiv under loppet av några timmar i Indonesien. Det är en ganska lång historia så det lär bli ett lika långt inlägg men vi kör.

Jag anlände till Bali för några veckor sedan och inte särskilt mycket har väll hänt fram tills nu. Bali är ett ganska överexploaterat resmål. Det är turister i mängder och inte mycket till charm så jag begav mig ganska snabbt öster ut. Öster om Bali ligger en annan ö som heter Lombok. Den här ön har inte i närheten av samma massturist som Bali och är i mina ögon ett mycket bättre alternativ. I södra Lombok ligger en stad som heter Kuta och det är ett oerhört härligt och avslappnat ställe. Aktiviteterna här involverar surfning, kite-surfning, dykning och allmän strandstekning. Vågorna är utmärkta för surfning och det finns alla nivåer från nybörjare till proffs. Man behöver inte heller köa ute i vattnet utan det är ganska tomt på folk vilket är väldigt skönt. Hur som helst hur gick jag då från surfare till detektiv.

Jag spenderade ungefär en vecka i Kuta, Lombok och varje morgon vid 8-tiden efter frukost hoppade man på sin moped med surfbrädan i ett ställ monterat på sidan och körde till valfritt surfställe. Det finns nämligen ingen surfning inom gångavstånd i Kuta så man måste köra men det är inget problem. Man kan hyra mopeder med hållare för brädan lite överallt. En morgon begav jag mig som vanligt för att surfa vid en av mina favoritstränder. På vägen dit så ser jag plötsligt en ung Indonesisk kille sittandes på huk vid sidan av vägen och han vinkar till mig. Jag stannar till och han frågar om han kan få skjuts. Han är runt 20-års åldern. Jag säger att jag ska till Selong Belanak (en av stränderna man kan surfa vid) och dit vill han också. Jag säger att det går fint, han hoppar på mopeden och vi kör i cirka 30 minuter hela vägen fram till stranden och han hoppar av på samma plats som mig och tackar för skjutsen. Selong Belanak är en mycket vacker strand, en lång strand med klarblått vatten och kritvit sand. En sådan man fotar när man ska trycka vykort.
Selong Belanak

Fint va? Den här stranden är hyfsat orörd. Det ligger några små bambuhyddor längst stranden där man kan sitta i skuggan och bredvid dessa ligger en liten provisorisk restaurang där en snäll tant serverar stekta nudlar med kyckling till alla hungriga surfare. När jag kommer till stranden har jag alltid med mig min ryggsäck med lite prylar som jag brukar placera i en av bambuhyddorna precis intill restaurangen så att vettigt folk har ögonen på den lite då och då. I den här väskan placerar jag alltid min mobiltelefon och min plånbok eftersom att jag har ett litet lås på dragkedjan som kräver en sifferkombination för att få upp. Det är väll inget fort knox men det är bättre än inget. Man kan också tillägga att människorna i den här delen av ön utstrålar en attityd och ett sätt som gör att man inte oroar sig för att saker ska försvinna. Turisterna är i princip den enda inkomstkällan här och de flesta får sitt leverbröd genom oss så om vi skulle få en dålig upplevelse i Lombok kommer vi inte tillbaka plus att det faktiskt är en ö så det är svårt att gömma sig. Hur som helst, på stranden möter jag två tyskar som också är där för att surfa. Dom noterar mitt lås på väskan och frågar om dom kan få placera sina två plånböcker i min väska i stället för att lämna dom i sina olåsta väskor. Så i ytterfacket på min väska placerar jag 3 plånböcker och min mobiltelefon. Vi sticker ner till vattnet och surfar i kanske 1.5 timme och när jag sedan kommer tillbaka till väskan så ser den fortfarande orörd ut. Den är helt intakt men när jag låser upp väskan så är till min förvåning de två tyskarnas plånböcker och min mobiltelefon försvunna. Märkligt nog är fortfarande min plånbok på plats. Till en början blir jag lite förvirrad eftersom väskan fortfarande var låst och oförstörd. Jag frågade tyskarna om dom har varit inne och snokat men det hade dom inte ,jag hade ju inte ens berättat kombinationen för dom. Jag inser ganska snabbt att killen jag skjutsade dit har någonting med det här att göra men han är givetvis försvunnen. Jag frågar runt bland lokalborna där men ingen har sett något av värde, man hade däremot noterat att killen jag gav skjuts satt väldigt nära min väska under en tid men det var ingen som kände igen honom. Han var förmodligen från någon annan del av ön.

Prio ett är nu att få tag i en internetuppkoppling. Jag har nämligen ett riktigt bra spionprogram på min telefon som gör det möjligt att spåra den. Detta måste dock aktiveras och det behöver jag en dator med internetuppkoppling till. Just vid den här stranden finns det inte mycket till civilisation och desto färre internetuppkopplingar men jag lyckades få tag på ett litet guesthouse där jag fick låna en laptop med uppkoppling. Jag aktiverade mitt spionprogram men det var tyst som i graven. Den lilla gnista av hopp att återfå telefonen dog sakta ut. För att kunna få in någon information från spionprogrammet måste telefonen vara påslagen och ha internetkontakt. Jag misstänkte att dom förmodligen har stängt av telefonen eller så finns det helt enkelt ingen mottagning där den befinner sig nu. Jag säger till tyskarna att vi förmodligen aldrig kommer få se vare sig telefonen eller plånböckerna men spärra alla kort och polisanmäl så kanske man kan få ut något på försäkringen. Nedstämda åker vi hem under eftermiddagen och dagen därpå lämnar tyskarna Indonesien för att åka hem igen. Ingen idé att boka om några flygbiljetter då det verkade ganska hopplöst.
Jag fortsatte ändå att hålla utkik efter några rapporter dagen efter utan några större förväntningar men plötsligt runt kl 5 på eftermiddagen dimper det plötsligt in 5 st rapporter från telefonen. Det fungerar då som så att varannan minut skickas en rapport från telefonen där man får en bild från kameran och en position från gps’en. Bilden tas direkt utan något hänseende till vinkel så om telefonen ligger på ett bord med skärmen ner eller i en ficka så blir det bara en svart bild. Jag har bland mina rapporter nu 5 bilder varav 4 är helt svarta men en av dom är klockrent rakt i ansiktet på personen som håller i telefonen.
Busted!

Jag har också en position på telefonen som nu verkar befinna sig i en stad ca 45 minuter norr om Kuta som heter Praya. Utmärkt tänker jag, packar snabbt ihop min dator, springer till mopeden och kör raka vägen till polisstationen. Jag förklarar för dom att jag har en position och en bild på en person som just nu har min stulna telefon. Lokalpolisen i Kuta kan inte hjälpa mig med mycket eftersom telefonen befinner sig ganska långt därifrån i ett annat distrikt men dom ger mig väganvisningar till polisstationen i Praya. Jag kör dit, det tar cirka 45 minuter. Jag anländer till den polisstation jag fått information om i Kuta men dom kan inte heller hjälpa mig, det är för det första svårt att hitta någon som kan prata engelska men efter att ha lyckats kommunicera mitt problem så får jag poliseskort till den stora polisstationen i Praya. Äntligen framme får jag reda på att polischefen är bra på engelska så han får komma in och hjälpa till. Polischefen är dessvärre i moskén och ber, till historien skall tilläggas att under den här tiden i Indonesien var det Ramadan som är en muslimsk högtid som innebär att man fastar i en månad och ber oftare än vanligt. Indonesien består till 88% av muslimer så det är inte ett dugg konstigt, jag sätter mig vänligt och inväntar polischefen. Efter cirka en timme dyker han upp. Jag har redan en liten grupp poliser omkring mig. Jag tror att jag har lyckats förmedla det vesäntliga i historien till dom för dom verkar väldigt imponerade av min förmåga att spåra telefonen. Jag sitter i ett enkelt rum med min laptop på ett träbord med ett gäng poliser runt omkring mig som försöker få en inblick i vad jag håller på med. Polischefen stormar in med några av sina kamrater i hälarna. Han har fått en snabb och otydlig brief av sina kolegor och nu vill han höra hela historien. Jag förklarar hela händelseförloppet för honom och att jag har en position och en bild på personen som har min mobil just nu. Det har gått en vis tid sedan jag fick den första rapporten från telefonen till att jag nu sitter på polisstationen och den nuvarande positionen av telefonen har nu ändrats, dvs personen har flyttat på sig. Polischefen tycks fascinerad av min förmåga att kunna spåra skurken så han ger hela kommandot till mig. Det är inte mycket annat som händer just den här kvällen så plötsligt sitter jag med en hel stab av ca 20 poliser under mina order via polischefen. Jag ger bilderna från rapporten till polisen och ber dom skriva ut några kopior på a4 papper. Jag inser att vi har två positioner att besöka, den första positionen där bilden togs och den allra senaste positionen som just nu verkar vara i närheten av flygplatsen. Polischefen ger mig en mobiltelefon med hans eget nummer och stormar ut med alla sina gubbar. Jag är nu fri att skicka poliserna efter egna order dit jag tycker passar. Så jag säger åt dom på telefon att vi borde skicka en bil till platsen där bilden togs och se om det finns några vittnen, resten av poliserna skickar vi till flygplatsen. Sagt och gjort, poliserna rusar iväg och jag känner mig som om i ett dataspel.

När poliserna väl är i rullning får jag en ny bild från telefonen, den är suddig men jag tycks urskillja en vägg av telefoner i bakgrunden, det måste vara en telefonaffär av något slag och det verkar vara samma kille som fortfarande har telefonen. Så här såg den bilden ut.
Telefonkiosk?

20 minuter senare stormar det in ett dussin poliser med bilder på killen i butiken och han måste ha blivit ganska förvånad där han stod bakom disken tagen på bar gärning. Dom tar in killen och jag får tillbaka min telefon men ännu är inte jakten över. Den här killen är ägaren av en telefonbutik och har nämligen bara köpt telefonen från dom som stal den. Bara några timmar tidigare hade han träffat killarna på ett hotell i stan och fått telefonen presenterad för honom, det var här den första bilden togs. Det var två unga killar som hade sålt telefonen till honom och polisen trodde sig kunna hitta dom här två. Ännu enklare blev det när jag fick tillbaka telefonen och tog en titt i den, i galleriet hittade jag ett tiotal bilder på tjuvarna från kvällen innan. Dom hade nämligen i segeryran tagit bilder på sig själva och sedan sålt telefonen utan att radera dessa. På en bild ser man till och med en av killarna posera med alla pengarna från plånbböckerna.

Poliserna säger att dom kommer få tag i killarna under natten, jag vet inte hur, dom kanske fick någon information av killen som köpte telefonen eller om dom kanske kände igen någon på bilderna. Hur som helst så återvände jag till hotellet för att sova några timmar för nu var klockan redan runt midnatt. Jag fick skriva under ett tjugotal rapporter, allting ska ner på papper, varenda litet ord från historien och ni ser ju hur många ord det blivit bara här på bloggen.
Jag återvände till hotellet för att komma tillbaka nästa morgon, dom ville nämligen att jag skulle peka ut killen som jag gav skjuts. Jag var lite orolig för att jag inte skulle klara att peka ut honom eftersom jag bara sett honom snabbt. En gång när han hoppade på mopeden och en gång till när han hoppade av men det var ju bara ett snabbt hej och tack.

Väl tillbaka på polisstationen dagen därpå så får jag genast syn på en av killarna från bilderna i telefonen. Han sitter i hörnet i ett av rummen och ser väldigt ledsen ut. Han har uppenbarligen varit uppe hela natten och blivit utfrågad av polisen. Jag får höra att dom har fått tag på tre killar. Dom två som sålde telefonen och han som stal den från mig. Jasså tänkte jag, vet dom redan vem som är vem?
Fortfarande lite orolig för om jag skulle kunna peka ut killen blir jag aningen lättat när polisen meddelar att han redan har erkänt alltihop. Han har erkänt att han fick skjuts av mig till stranden och att han gick in i min väska och stal både mobilen och de två plånböckerna och att de sedan sålt den till killen med telefonbutiken. Han har erkänt alltihop och i samma sekund som jag får träffa honom inser jag varför.

Jag sitter i en lädersoffa i ett av de många kontor som finns på polisstationen. Det är ett enkelt rum med ett litet skrivbord i trä, det ligger en hög papper i ena hörnet och en gammal laptop står avstängd på bordet. I hörnet står en bokhylla med vad som ser ut att vara gamla arkiverade papper. Jag sitter och småpratar med några av poliserna som verkar vara på gott humör, förmodligen för att dom lyckats fånga dom här killarna. Plötsligt kommer polischefen in med en haltande kille i ena handen släpandes efter sig. Jag tittar upp och får genast dåligt samvete för att ha dragit igång hela den här karusellen. Killen är helt sönderslagen, hans läppar är uppsvullna så att han knappt kan prata, poliserna skratar och pekar på honom och kallar honom för “donald duck”, hans båda armar är helt blåa från misshandeln. Han haltar kraftigt och det är bara vänsterarmen som fungerar. Poliserna slänger ner honom på marken framför mig och drar några kraftiga sparkar i sidan på honom. Smått chockad säger jag att det där nog inte är nödvändigt. Jag får nu en egen liten frågestund där jag får ställa vilka frågor jag vill till honom där poliserna skall agera tolk. Det finns inte så mycket att fråga eftersom han redan har erkänt allting. Av nyfikenhet frågade jag dock hur han fick upp väskan och det var så pass enkelt att han bara petade upp blixtlåset med nageln, dvs han sepparerade taggarna från varandra med lite snitts. Ni vet som när ett blixtlås inte fungerar så kan ibland tänderna åka isär och så öppnas hela låset. När han plockat på sig värdesakerna stängde han väskan igen med sifferlåset fortfarande orört genom att dra blixtlåset fram och tillbaka över sektionen han petat upp. Finurligt.

Vi satt där en stund och jag tänkte att även om han gjort fel i att själa så förtjänar han inte en sådan behandling, han hade gråten i halsen och bad om ursäkt till mig genom att slå ihop sina händer så gott han kunde och buga överkroppen för mig. Jag försökte visa honom att jag inte var arg på honom utan bara glad för att ha fått tillbaka min telefon.

Efter en stund frågar polisen om jag har några fler frågor till honom, det har jag inte säger jag. Då kommer kanske det mest överraskande erbjudandet. En av poliserna frågar mig lite diskret med lägre röst om jag vill ha några minuter med honom ensam och få betala tillbaka med sparkar och slag. Jag säger att det har jag inget behov av och att jag tror att misshandelskvoten är uppfylld för länge sedan.

Alla lämnar rummet och jag sitter kvar ensam med någon form av klump i magen väldigt berörd av händelsen. Den här killen kommer nu att sitta i fängelse i runt 30 dagar och behandlingen lär väll fortsätta i samma anda. En av plånböckerna återfanns med alla kort men pengarna var spårlöst försvunna enligt polisen. Förmodligen för att poliserna själva plockat på sig dom. Det är så det fungerar då ett kommunistisk styre som Indonesien inte direkt överöser poliserna med pengar för deras insatser. Följden är då korruption och skurkaktig pengasvindel som denna.

Slutet gått för min del som fick tillbaka telefonen men ibland tänker jag tillbaka på den här killen som nu sitter i fängelset, jag hoppas inte att den här händelsen har format honom åt fel håll i livet. Han är uppenbarligen inte medlem av någon organiserad bråttslighet utan helt enkelt en vanlig kille som tänkte att han skulle tjäna lite snabba pengar från en rik turist. Förhoppningsvis kommer han hålla sig borta från det i fortsättningen men det kan också utveckla sig åt andra hållet till polishat och kanske tyngre kriminalitet i framtiden. Vi får hoppas att det inte blir det sistnämda. Jag pratade lite med lokalborna om mina upplevelser och enligt dom så är behandlingen av killen helt rätt. Dom är så fruktansvärt rädda att kriminaliteten skall utvecklas till något större då deras enda inkomstkälla är just turismen och utan turisterna skulle hela ekonomin krascha. Det är sannerligen en värld långt ifrån Sverige där poliserna måste arbeta med silkesvantar för att inte anklagas för övervåld.

Det blev ett långt jäkla inlägg och om du tog dig igenom hela så tack för att du läser. Blir fler inlägg snart. På återläsande!

3 thoughts on “Den surfande detektiven

  1. Johan

    Otroligt spännande läsning! Fick du tag på tyskarna så de åtminstone har fått tillbaka den ena plånboken?

    Reply
    1. victor Post author

      Jag pratade lite med dom över mail men det fanns inte mycket till värde i plånboken eftersom pengarna var borta och korten var spärrade så plånboken blev kvar eftersom dom personligen måste komma dit och hämta den. Dom var iaf glada över att jag lyckades få tillbaka min telefon.

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Connect with Facebook

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Current month ye@r day *