EnglishSvenska

Oväntad utflykt

Idag hade jag en sån där dag man bara kan ha när man är ute och reser oplanerat. Detta är bland det bästa jag vet med resandet, när man vaknar upp utan att ha något planerat och så utvecklar sig dagen till något fantastiskt. Det började som så att jag i brist på något att göra ville komma ifrån den gassande hettan. Ett väldigt trevligt alternativ är då att utforska omgivningarna med vinden i håret på t.ex en motorcykel. Jag hyrde därför en motorcykel i staden och körde iväg ut mot landsbygden. Utan någon som helst planerad rutt körde jag ut från stan och svängde av där jag kände passade. Jag ville ta mig mot de höga bergspassen man kan se från Udaipur så jag försökte köra i den riktningen. Efter cirka en timmes cruising med allt vackrare omgivning av berg och slätt fick jag plötsligt syn på en skylt. Det stod animal rescue center, visitors welcome 5 km. Hm tänkte jag, det låter intressant som utflyktsmål. Vilka beundransvärda själar kan tänkas öppna ett räddningscentra för djur i Indien av alla länder. Detta med tanke på att det finns en ganska stor andel risiga djur strövandes på gatorna i de smutsiga städerna. Jag tog av mot mitt mål och hittade efter 5 km vad jag letade efter. Jag befann mig nu ute på slätten mellan två bergspass och mitt i ingenstans låg en liten anläggning. Det första jag möts av utanför grinden är en död hund på marken, jag har aldrig sett en död hund förut, vore det inte för flugorna hade man kunnat tro att den bara låg och sov. Jag traskade in mot ingången längst en grusgång och möttes av en skylt som bad mig vänta tills en anställd släpper in mig, det vill inte ha några djur smitandes när klantiga besökare kommer och öppnar grindarna. Efter en stund kom en herre och släppte in mig och visade mig till en improviserad reception. Här mötes jag av Sara, en veterinär från Tasmanien som visade mig runt anläggningen. Små gårdar var separerade av vanligt stängsel. Dom separerar djuren för att de inte alltid trivs så bra ihop och för att alla djur kommer hit i varierande tillstånd varav vissa kan ha väldigt smittsamma sjukdomar tex. Sara berättade för mig att hon var den enda veterinären på anläggningen och hon arbetade helt frivilligt utan ersättning. Inga utbildade Indier skulle vilja ta jobbet som veterinär på en sketen gård på landsbygden. Det anses inte vara tillräckligt hög status, de flesta vill ha jobb hos staten. Eftersom dom har massvis av djur blir det mycket arbete för Sara och dessutom många utmaningar. Hon berättade tex att hon kastrerat en åsna för första gången kvällen innan och det vara bara att göra det trotts att hon aldrig gjort det tidigare eller kunde få instruktioner från någon. Vi hälsade på patienten i fråga och denne verkade må bra.

Djuren består till stor del av hundar men också, åsnor, kor, tjurar, apor, grisar, sköldpaddor m.m allt möjligt som dom hittar ute på gatorna eller som folk rapporterar in. Många skador kommer från fordon, eftersom man i Indien kör som idioter är det många oskyldiga djur som stryker med. Därför blir det många amputationer då det inte är lönt att försöka laga krossade ben och brytskador, det är helt enkelt för många skador och djuren klarar sig ganska bra på tre ben. Jag ställde frågan ang den döda hunden vid ingången och förmodligen är det någon som har hittat den här väldigt sjuka hunden och bara dumpat den framför ingången mitt i natten utan att personal han upptäcka den innan det var för sent. Sara fortsatte berätta om hur djuren lever här, även om det grafiskt ser väldigt otäckt ut så har dom det väldigt mycket bättre här än på gatan. Det får mat 3 gånger om dagen, vatten och tom massage av en gammal Indisk tant som enligt Sara “works wonders”

När djuren är tillräckligt starka för att klara sig själva åker dom tillbaka ut på gatan där dom hittades, i de fallen någon har ringt in ett tips ringer dom alltid upp personen i fråga för att se om denna skulle vilja ta hand om djuret. Det händer dock att de återlämnade djuren letar sig tillbaka till gården helt på egen hand vilket tyder på att dom ändå trivs ganska bra där inne. Några av hundarna där inne var helt ok men verkar ändå trivas bäst på gården eftersom dom försätter komma tillbaka, så dom får väll helt enkelt stanna då.

Denna anläggning startades av en amerikansk familj för många år sedan och går enbart runt på donationer så jag tackade för mig och lade 1000 rupier i donationsboxen för att återvända till vägarna med en av mina starkaste Indiska upplevelser så här långt i bagaget. En fantastisk dag!

Här är lite bilder från min vistelse, det är ganska starka bilder för den känslige men jag uppmanar att titta då detta tillhör verkligheten.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Connect with Facebook

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Current month ye@r day *