Category Archives: Upplevelser

Här landar inlägg om min resa. Det är en stor och fantastisk värld vi lever i och det finns så otroligt mycket att uppleva. Här delar jag med mig av mina upplevelser från varjde land jag besöker och jag hoppas att ni hänger med på denna världsturné.

EnglishSvenska

Den surfande detektiven

Nu ska ni få höra hur jag gick från glad surfare till detektiv under loppet av några timmar i Indonesien. Det är en ganska lång historia så det lär bli ett lika långt inlägg men vi kör.

Jag anlände till Bali för några veckor sedan och inte särskilt mycket har väll hänt fram tills nu. Bali är ett ganska överexploaterat resmål. Det är turister i mängder och inte mycket till charm så jag begav mig ganska snabbt öster ut. Öster om Bali ligger en annan ö som heter Lombok. Den här ön har inte i närheten av samma massturist som Bali och är i mina ögon ett mycket bättre alternativ. I södra Lombok ligger en stad som heter Kuta och det är ett oerhört härligt och avslappnat ställe. Aktiviteterna här involverar surfning, kite-surfning, dykning och allmän strandstekning. Vågorna är utmärkta för surfning och det finns alla nivåer från nybörjare till proffs. Man behöver inte heller köa ute i vattnet utan det är ganska tomt på folk vilket är väldigt skönt. Hur som helst hur gick jag då från surfare till detektiv.

Jag spenderade ungefär en vecka i Kuta, Lombok och varje morgon vid 8-tiden efter frukost hoppade man på sin moped med surfbrädan i ett ställ monterat på sidan och körde till valfritt surfställe. Det finns nämligen ingen surfning inom gångavstånd i Kuta så man måste köra men det är inget problem. Man kan hyra mopeder med hållare för brädan lite överallt. En morgon begav jag mig som vanligt för att surfa vid en av mina favoritstränder. På vägen dit så ser jag plötsligt en ung Indonesisk kille sittandes på huk vid sidan av vägen och han vinkar till mig. Jag stannar till och han frågar om han kan få skjuts. Han är runt 20-års åldern. Jag säger att jag ska till Selong Belanak (en av stränderna man kan surfa vid) och dit vill han också. Jag säger att det går fint, han hoppar på mopeden och vi kör i cirka 30 minuter hela vägen fram till stranden och han hoppar av på samma plats som mig och tackar för skjutsen. Selong Belanak är en mycket vacker strand, en lång strand med klarblått vatten och kritvit sand. En sådan man fotar när man ska trycka vykort.
Selong Belanak

Fint va? Den här stranden är hyfsat orörd. Det ligger några små bambuhyddor längst stranden där man kan sitta i skuggan och bredvid dessa ligger en liten provisorisk restaurang där en snäll tant serverar stekta nudlar med kyckling till alla hungriga surfare. När jag kommer till stranden har jag alltid med mig min ryggsäck med lite prylar som jag brukar placera i en av bambuhyddorna precis intill restaurangen så att vettigt folk har ögonen på den lite då och då. I den här väskan placerar jag alltid min mobiltelefon och min plånbok eftersom att jag har ett litet lås på dragkedjan som kräver en sifferkombination för att få upp. Det är väll inget fort knox men det är bättre än inget. Man kan också tillägga att människorna i den här delen av ön utstrålar en attityd och ett sätt som gör att man inte oroar sig för att saker ska försvinna. Turisterna är i princip den enda inkomstkällan här och de flesta får sitt leverbröd genom oss så om vi skulle få en dålig upplevelse i Lombok kommer vi inte tillbaka plus att det faktiskt är en ö så det är svårt att gömma sig. Hur som helst, på stranden möter jag två tyskar som också är där för att surfa. Dom noterar mitt lås på väskan och frågar om dom kan få placera sina två plånböcker i min väska i stället för att lämna dom i sina olåsta väskor. Så i ytterfacket på min väska placerar jag 3 plånböcker och min mobiltelefon. Vi sticker ner till vattnet och surfar i kanske 1.5 timme och när jag sedan kommer tillbaka till väskan så ser den fortfarande orörd ut. Den är helt intakt men när jag låser upp väskan så är till min förvåning de två tyskarnas plånböcker och min mobiltelefon försvunna. Märkligt nog är fortfarande min plånbok på plats. Till en början blir jag lite förvirrad eftersom väskan fortfarande var låst och oförstörd. Jag frågade tyskarna om dom har varit inne och snokat men det hade dom inte ,jag hade ju inte ens berättat kombinationen för dom. Jag inser ganska snabbt att killen jag skjutsade dit har någonting med det här att göra men han är givetvis försvunnen. Jag frågar runt bland lokalborna där men ingen har sett något av värde, man hade däremot noterat att killen jag gav skjuts satt väldigt nära min väska under en tid men det var ingen som kände igen honom. Han var förmodligen från någon annan del av ön.

Prio ett är nu att få tag i en internetuppkoppling. Jag har nämligen ett riktigt bra spionprogram på min telefon som gör det möjligt att spåra den. Detta måste dock aktiveras och det behöver jag en dator med internetuppkoppling till. Just vid den här stranden finns det inte mycket till civilisation och desto färre internetuppkopplingar men jag lyckades få tag på ett litet guesthouse där jag fick låna en laptop med uppkoppling. Jag aktiverade mitt spionprogram men det var tyst som i graven. Den lilla gnista av hopp att återfå telefonen dog sakta ut. För att kunna få in någon information från spionprogrammet måste telefonen vara påslagen och ha internetkontakt. Jag misstänkte att dom förmodligen har stängt av telefonen eller så finns det helt enkelt ingen mottagning där den befinner sig nu. Jag säger till tyskarna att vi förmodligen aldrig kommer få se vare sig telefonen eller plånböckerna men spärra alla kort och polisanmäl så kanske man kan få ut något på försäkringen. Nedstämda åker vi hem under eftermiddagen och dagen därpå lämnar tyskarna Indonesien för att åka hem igen. Ingen idé att boka om några flygbiljetter då det verkade ganska hopplöst.
Jag fortsatte ändå att hålla utkik efter några rapporter dagen efter utan några större förväntningar men plötsligt runt kl 5 på eftermiddagen dimper det plötsligt in 5 st rapporter från telefonen. Det fungerar då som så att varannan minut skickas en rapport från telefonen där man får en bild från kameran och en position från gps’en. Bilden tas direkt utan något hänseende till vinkel så om telefonen ligger på ett bord med skärmen ner eller i en ficka så blir det bara en svart bild. Jag har bland mina rapporter nu 5 bilder varav 4 är helt svarta men en av dom är klockrent rakt i ansiktet på personen som håller i telefonen.
Busted!

Jag har också en position på telefonen som nu verkar befinna sig i en stad ca 45 minuter norr om Kuta som heter Praya. Utmärkt tänker jag, packar snabbt ihop min dator, springer till mopeden och kör raka vägen till polisstationen. Jag förklarar för dom att jag har en position och en bild på en person som just nu har min stulna telefon. Lokalpolisen i Kuta kan inte hjälpa mig med mycket eftersom telefonen befinner sig ganska långt därifrån i ett annat distrikt men dom ger mig väganvisningar till polisstationen i Praya. Jag kör dit, det tar cirka 45 minuter. Jag anländer till den polisstation jag fått information om i Kuta men dom kan inte heller hjälpa mig, det är för det första svårt att hitta någon som kan prata engelska men efter att ha lyckats kommunicera mitt problem så får jag poliseskort till den stora polisstationen i Praya. Äntligen framme får jag reda på att polischefen är bra på engelska så han får komma in och hjälpa till. Polischefen är dessvärre i moskén och ber, till historien skall tilläggas att under den här tiden i Indonesien var det Ramadan som är en muslimsk högtid som innebär att man fastar i en månad och ber oftare än vanligt. Indonesien består till 88% av muslimer så det är inte ett dugg konstigt, jag sätter mig vänligt och inväntar polischefen. Efter cirka en timme dyker han upp. Jag har redan en liten grupp poliser omkring mig. Jag tror att jag har lyckats förmedla det vesäntliga i historien till dom för dom verkar väldigt imponerade av min förmåga att spåra telefonen. Jag sitter i ett enkelt rum med min laptop på ett träbord med ett gäng poliser runt omkring mig som försöker få en inblick i vad jag håller på med. Polischefen stormar in med några av sina kamrater i hälarna. Han har fått en snabb och otydlig brief av sina kolegor och nu vill han höra hela historien. Jag förklarar hela händelseförloppet för honom och att jag har en position och en bild på personen som har min mobil just nu. Det har gått en vis tid sedan jag fick den första rapporten från telefonen till att jag nu sitter på polisstationen och den nuvarande positionen av telefonen har nu ändrats, dvs personen har flyttat på sig. Polischefen tycks fascinerad av min förmåga att kunna spåra skurken så han ger hela kommandot till mig. Det är inte mycket annat som händer just den här kvällen så plötsligt sitter jag med en hel stab av ca 20 poliser under mina order via polischefen. Jag ger bilderna från rapporten till polisen och ber dom skriva ut några kopior på a4 papper. Jag inser att vi har två positioner att besöka, den första positionen där bilden togs och den allra senaste positionen som just nu verkar vara i närheten av flygplatsen. Polischefen ger mig en mobiltelefon med hans eget nummer och stormar ut med alla sina gubbar. Jag är nu fri att skicka poliserna efter egna order dit jag tycker passar. Så jag säger åt dom på telefon att vi borde skicka en bil till platsen där bilden togs och se om det finns några vittnen, resten av poliserna skickar vi till flygplatsen. Sagt och gjort, poliserna rusar iväg och jag känner mig som om i ett dataspel.

När poliserna väl är i rullning får jag en ny bild från telefonen, den är suddig men jag tycks urskillja en vägg av telefoner i bakgrunden, det måste vara en telefonaffär av något slag och det verkar vara samma kille som fortfarande har telefonen. Så här såg den bilden ut.
Telefonkiosk?

20 minuter senare stormar det in ett dussin poliser med bilder på killen i butiken och han måste ha blivit ganska förvånad där han stod bakom disken tagen på bar gärning. Dom tar in killen och jag får tillbaka min telefon men ännu är inte jakten över. Den här killen är ägaren av en telefonbutik och har nämligen bara köpt telefonen från dom som stal den. Bara några timmar tidigare hade han träffat killarna på ett hotell i stan och fått telefonen presenterad för honom, det var här den första bilden togs. Det var två unga killar som hade sålt telefonen till honom och polisen trodde sig kunna hitta dom här två. Ännu enklare blev det när jag fick tillbaka telefonen och tog en titt i den, i galleriet hittade jag ett tiotal bilder på tjuvarna från kvällen innan. Dom hade nämligen i segeryran tagit bilder på sig själva och sedan sålt telefonen utan att radera dessa. På en bild ser man till och med en av killarna posera med alla pengarna från plånbböckerna.

Poliserna säger att dom kommer få tag i killarna under natten, jag vet inte hur, dom kanske fick någon information av killen som köpte telefonen eller om dom kanske kände igen någon på bilderna. Hur som helst så återvände jag till hotellet för att sova några timmar för nu var klockan redan runt midnatt. Jag fick skriva under ett tjugotal rapporter, allting ska ner på papper, varenda litet ord från historien och ni ser ju hur många ord det blivit bara här på bloggen.
Jag återvände till hotellet för att komma tillbaka nästa morgon, dom ville nämligen att jag skulle peka ut killen som jag gav skjuts. Jag var lite orolig för att jag inte skulle klara att peka ut honom eftersom jag bara sett honom snabbt. En gång när han hoppade på mopeden och en gång till när han hoppade av men det var ju bara ett snabbt hej och tack.

Väl tillbaka på polisstationen dagen därpå så får jag genast syn på en av killarna från bilderna i telefonen. Han sitter i hörnet i ett av rummen och ser väldigt ledsen ut. Han har uppenbarligen varit uppe hela natten och blivit utfrågad av polisen. Jag får höra att dom har fått tag på tre killar. Dom två som sålde telefonen och han som stal den från mig. Jasså tänkte jag, vet dom redan vem som är vem?
Fortfarande lite orolig för om jag skulle kunna peka ut killen blir jag aningen lättat när polisen meddelar att han redan har erkänt alltihop. Han har erkänt att han fick skjuts av mig till stranden och att han gick in i min väska och stal både mobilen och de två plånböckerna och att de sedan sålt den till killen med telefonbutiken. Han har erkänt alltihop och i samma sekund som jag får träffa honom inser jag varför.

Jag sitter i en lädersoffa i ett av de många kontor som finns på polisstationen. Det är ett enkelt rum med ett litet skrivbord i trä, det ligger en hög papper i ena hörnet och en gammal laptop står avstängd på bordet. I hörnet står en bokhylla med vad som ser ut att vara gamla arkiverade papper. Jag sitter och småpratar med några av poliserna som verkar vara på gott humör, förmodligen för att dom lyckats fånga dom här killarna. Plötsligt kommer polischefen in med en haltande kille i ena handen släpandes efter sig. Jag tittar upp och får genast dåligt samvete för att ha dragit igång hela den här karusellen. Killen är helt sönderslagen, hans läppar är uppsvullna så att han knappt kan prata, poliserna skratar och pekar på honom och kallar honom för “donald duck”, hans båda armar är helt blåa från misshandeln. Han haltar kraftigt och det är bara vänsterarmen som fungerar. Poliserna slänger ner honom på marken framför mig och drar några kraftiga sparkar i sidan på honom. Smått chockad säger jag att det där nog inte är nödvändigt. Jag får nu en egen liten frågestund där jag får ställa vilka frågor jag vill till honom där poliserna skall agera tolk. Det finns inte så mycket att fråga eftersom han redan har erkänt allting. Av nyfikenhet frågade jag dock hur han fick upp väskan och det var så pass enkelt att han bara petade upp blixtlåset med nageln, dvs han sepparerade taggarna från varandra med lite snitts. Ni vet som när ett blixtlås inte fungerar så kan ibland tänderna åka isär och så öppnas hela låset. När han plockat på sig värdesakerna stängde han väskan igen med sifferlåset fortfarande orört genom att dra blixtlåset fram och tillbaka över sektionen han petat upp. Finurligt.

Vi satt där en stund och jag tänkte att även om han gjort fel i att själa så förtjänar han inte en sådan behandling, han hade gråten i halsen och bad om ursäkt till mig genom att slå ihop sina händer så gott han kunde och buga överkroppen för mig. Jag försökte visa honom att jag inte var arg på honom utan bara glad för att ha fått tillbaka min telefon.

Efter en stund frågar polisen om jag har några fler frågor till honom, det har jag inte säger jag. Då kommer kanske det mest överraskande erbjudandet. En av poliserna frågar mig lite diskret med lägre röst om jag vill ha några minuter med honom ensam och få betala tillbaka med sparkar och slag. Jag säger att det har jag inget behov av och att jag tror att misshandelskvoten är uppfylld för länge sedan.

Alla lämnar rummet och jag sitter kvar ensam med någon form av klump i magen väldigt berörd av händelsen. Den här killen kommer nu att sitta i fängelse i runt 30 dagar och behandlingen lär väll fortsätta i samma anda. En av plånböckerna återfanns med alla kort men pengarna var spårlöst försvunna enligt polisen. Förmodligen för att poliserna själva plockat på sig dom. Det är så det fungerar då ett kommunistisk styre som Indonesien inte direkt överöser poliserna med pengar för deras insatser. Följden är då korruption och skurkaktig pengasvindel som denna.

Slutet gått för min del som fick tillbaka telefonen men ibland tänker jag tillbaka på den här killen som nu sitter i fängelset, jag hoppas inte att den här händelsen har format honom åt fel håll i livet. Han är uppenbarligen inte medlem av någon organiserad bråttslighet utan helt enkelt en vanlig kille som tänkte att han skulle tjäna lite snabba pengar från en rik turist. Förhoppningsvis kommer han hålla sig borta från det i fortsättningen men det kan också utveckla sig åt andra hållet till polishat och kanske tyngre kriminalitet i framtiden. Vi får hoppas att det inte blir det sistnämda. Jag pratade lite med lokalborna om mina upplevelser och enligt dom så är behandlingen av killen helt rätt. Dom är så fruktansvärt rädda att kriminaliteten skall utvecklas till något större då deras enda inkomstkälla är just turismen och utan turisterna skulle hela ekonomin krascha. Det är sannerligen en värld långt ifrån Sverige där poliserna måste arbeta med silkesvantar för att inte anklagas för övervåld.

Det blev ett långt jäkla inlägg och om du tog dig igenom hela så tack för att du läser. Blir fler inlägg snart. På återläsande!

EnglishSvenska

Vietnam

Ok nu är det väll dags att få till ett inlägg om det här landet. Har nu spenderat tre veckor i Vietnam och det hela började i Hanoi i norra Vietnam. Min plan var att få tag i en motorcykel och sedan röra mig söderut. Jag köpte en Sun Bonus av en annan backpacker som åkt från Ho Chi Minh City till Hanoi och jag tänkte göra samma tripp fast omvänt. Jag fick motorcykeln för 300 dollar vilket är ca 2000 kr. Ett ganska bra pris för den här storleken på motorcykel i Vietnam. Dom flesta köper sig en Honda Win vilket är en lite mindre modell på 100 cc. Bonusen ligger på 125cc. Resan pågår just nu och målet är som sagt Ho Chi Minh City. Rutten är ca 2000 km så det är en bra bit men det är en oerhört vacker väg. Jag tror att många av dom som göra en sådan här grej har fått inspiration från ett avsnitt av Top-Gear, jag har själv inte sett det här avsnittet och viste inte att det fanns innan jag kom hit men om ni vill få en känsla för hur det kan vara kan man ta sig en titt på den episoden. Skall tydligen vara väldigt bra.

 

Halong Bay

Höjdpunkterna hittills har varit många. Första målet efter Hanoi blev en ö som heter Cat Ba och ligger i ett område som kallas för Halong Bay. Detta är en mycket vacker plast med en stor nationalpark där man kan vandra i berg. Kan vara den tyngsta vandring jag gett mig in på på egen hand. Tog ca 4 timmar att nå toppen och sedan hade jag ca 2 timmar på mig att ta mig tillbaka samma väg innan det blev mörkt. Du vill inte fastna i den Vietnamesiska djungeln mitt i natten. Jag lyckades dock ta mig ut innan solen gick ner men det krävdes ett sjukt tempo och jag har nog aldrig varit så svettig i hela mitt liv. När jag nådde toppen träder ett radiomast fram på ca 30 meter och jag inser att det här kan ju för sjutton inte räknas som toppen om det står en mast här. Resten kan ni lista ut på bilderna.

 

Phong Nha-Ke Bang

Några hundra kilometer söderut från Cat Ba Island har du en stor nationalpark som heter Phong Nha-Ke Bang. Här finns ett av väldens största grottsystem med bla världens störta/längsta grotta. I Phong Nha Cave kan du som turist ta dig 1,5 km in i berget efter detta fortsätter tomrummet 45km in i mörkret men det  är inte öppet för allmänheten.

 

Mui Ne

Mui Ne ligger bara 220 km från Ho Chi Minh City så som ni kan se är jag inte långt från mitt mål. Mui Ne är en gullig liten stad vid vattnet där man kan chillaxa! En rolig grej man kan hitta på är en tripp till dom gigantiskt sanddynerna strax utanför Mui Ne. Här kan man hyra små sandsurfbrädor och fyrhjulingar. Galet roligt!

 

På väg

Resan har varit lång och äventyrlig på min motorcykel och jag har fått sova över hos lokalbor och kört genom storm och dimma men det har ändå varit en av mina bästa erfarenheter. Man lär sig mycket om sig själv och hur man hanterar knepiga situationer, man lär sig väldigt mycket om motorcyklar, jag tror jag kan extraknäcka som motormek när jag kommer hem. Jag rekommenderar alla som tar sig till Vietnam att göra en liknande resa, det behöver inte vara hela vägen från Hanoi till HCMC. Man kan också hyra motorcyklar och köra mellan enstaka städer. Det är grymt roligt!

 

Imorgon ska jag köra de sista 200 km till HCMC, sälja motorcykeln och inom några dagar skall jag sätta mig på ett flyg till Bali, det blir härligt! Vi hörs snart igen. 

EnglishSvenska

Laos

Ett av Thailands grannländer är Laos och detta är också ett gjutet resmål om man skall ta sig till Vietnam ifrån Thailand. Laos är ett förhållandevis nytt resmål för turister, det har vuxit sig starkare de senaste åren och med all rätt. Det är ett jättefint land med oerhört vänliga människor. Jag spenderade inte så mycket tid i Laos då jag skall på roadtrip genom Vietnam och behöver lägga större delen av min tid på det men efter några dagar i Luang Prabang inser jag att jag skulle ha givit Laos mer tid för det finns massor att upptäcka. Vattenfallen utanför Luang Prabang är nog bland det vackraste jag sett.

 

EnglishSvenska

Thailand

Som Svensk är man väll sist på bollen när det gäller Thailand men bättre sent än aldrig eller hur? Jag gillar Thailand, ett härligt land och i förhållande till Indien som jag anlände ifrån så känns Thailand både hypermodernt och rent. Folks vänlighet och viljan att hjälpa till känns också lite mer genuin. Min förtjusning av Thailand så här långt befinner sig dock inte i vykorts-stränder eller sex-turisms. Jag begav mig nämligen rakt norrut från Bangkok och skippade egentligen allt det som de flesta skulle påstå är just Thailand. Jag åkte till Chiang Mai och Chiang Rai som ligger i norra Thailand för att ägna mig åt lite friluftsliv. I Chiang Mai blev det både trekking och down-hill cykling Jag har insett att jag nog tycker detta är mycket mer njutbart än att bli full på någon bar i Phuket med en massa andra Svenskar. Även om detta också kan vara kul ibland. Down-hill cyklingen var nog det jag uppskattade mest, detta var en ny upplevelse för mig och den var väldigt utmanande. Man lastar en bil full med cyklar och skyddsutrustning och kör sedan upp för ett stort berg i ca 2 timmar. Sedan trampar man sig ner genom ganska så svår terräng.  Även om man faktiskt inte trampar så mycket så var jag helt slut när jag kom ner för koncentrationen och koordinationen är på max hela vägen.

EnglishSvenska

I see dead people!

Varanasi är en unik stad på många sätt. Det är en av de heligaste inom Hinduismen. Den ligger belägen vid Gangesfloden som är en helig flod och sträcker sig ca 2500 km. Om man badar i floden tvättar man bort synder och annat otäckt, dock endast otäcka saker i abstrakt form då floden är full av skit! Skräp och döda kroppar. Just det! Varanassi är en plast man vill dö på, åtminstone om man är Hindu. Det anses vara en befrielse för själen. Hit vallfärdar Indier med sina döda släktingar, kvinnor och män för att bränna dom på bål. Det finns också hus där hinduer som är nära döden sitter och väntar på att få sin befrielse. Vid floden ligger ett så kallat Ghat där man bränner kroppar dygnet runt 7 dagar i veckan. Man bygger upp en hög med trä sedan kommer kroppen på en brits buren av familjen. Denna doppas först i floden och sedan läggs den på trähögen för att ta fyr av den heliga elden. Däremot om kroppen skulle vara en kvinna som dessutom var gravid så bränner man den inte utan lägger den helt enkelt i floden och låter den driva iväg. Om man går längst floden kan man därför ibland se halvruttna lik. Ganska stark upplevelse då de flesta människor från västvärlden aldrig sett en död person förut, vilket egentligen är ganska konstigt då detta kanske är den mest naturliga del av livet man kan tänka sig. Denna ceremoni är väldigt viktig för Indier och man måste visa respekt när man vandrar omkring bland deras döda familjemedlemmar. Därför finns det inga fotografier från denna plats men det kanske är lika bra. Det kommer i alla fall för evigt att vara sparat i min mentala hårddisk.

EnglishSvenska

Bring back slavery!

Det krävdes 20 000 slavar och 22 år av hårt arbete för att resa denna magnifika byggnad. Jag har egentligen inget särskilt stort intresse av Taj Mahal men det är en sådan “must see” i Indien så man måste pallra sig dit och det gjorde jag, även om det var något motvilligt. Busslaster med turister och trissade priser gör Agra till ett ganska trist ställe. Jag tog några bilder och begav mig vidare senare samma dag. Man får ändå säga att det är ett oerhört imponerande hantverk och det är en intressant tanke att mänskligheten förmodligen aldrig kommer kunna bygga något så magnifikt igen, jag antar att det krävs slavar som arbetar gratis dygnet runt för att det ska vara genomförbart, samma sak med pyramiderna eller kinesiska muren. Så om vi ska kunna förnya våra 7 underverk på jorden får vi ta och föra tillbaka slaveriet tycker jag! Alla som är för räcker upp en hand!

EnglishSvenska

Suit up!

Jag har tidigare fått höra att man i Indien kan få en skräddarsydd kostym till ett bra pris. Detta var ingenting jag hade planer på att göra då jag tänkte att om priset nu är så pass bra så måste det vara något som saknas. Jag hade ingen lust att köpa något som kanske faller isär om några veckor och som sitter halvbra. Med denna inställning var det enbart av nyfikenhet som jag tittade in i en av de många butiker som gör detta i Udaipur. Här inne jobbade ett helt gäng med indier och alla är självklart jättetrevliga eftersom jag har en västerländsk plånbok. Däremot så kändes inte det här gänget lika ytligt som många andra Indiska säljare. I brist på annat att göra satt jag kvar en lång stund i butiken och pratade med dom som jobbade där om allt från chai-te till Indisk politik och dess framtid. Killarna ville givetvis att jag skulle ta mått redan samma dag för en eventuell kostym men jag insisterade på att få sova på saken. Morgonen därefter återvände jag och spenderade ytterligare några timmar med dessa trevliga killar och drack säker 10 koppar chai-te. Jag sa att om det nu ska bli någon kostym så ska vi ta i med hårdhandskarna, eller proffshandskarna om man så vill, jag spenderar hellre lite mer än genomsnittet och får med mig något riktigt bra. Detta var förstås helt ok med dom. Du kan få en kostym för 3000 – 50 000 rupier vilket i kronor (2013) motsvarar ca 350 – 6000 kr. Efter att i timmar ha letat igenom varje rulle av deras finaste material så valde jag ett vanligt svart tyg utan mönster i bra kvalité som funkar i de flesta lägen. De tog mått på min kropp och därefter gjordes 4 olika provningar med diverse justeringar efteråt. Detta tog 3 dagar och involverade 5 skräddare som alla hade vilda diskussioner med varandra om hur den perfekta kostymen skulle hänga på mig varje gång jag dök upp för provning av prototypen. Jag spenderade runt 40 000 rupier, alltså strax under 5000 kr vilket är ganska mycket i dessa trakter men fortfarande väldigt mycket mindre än jag hade fått betala i Sverige. För detta fick jag en skräddarsydd kostym och skjorta hemskickad till Sverige, hoppas bara att min matchvikt inte ändras allt för mycket under min resa för det lär dröja ett tag innan jag kommer hem och kan använda den för första gången.

EnglishSvenska

Oväntad utflykt

Idag hade jag en sån där dag man bara kan ha när man är ute och reser oplanerat. Detta är bland det bästa jag vet med resandet, när man vaknar upp utan att ha något planerat och så utvecklar sig dagen till något fantastiskt. Det började som så att jag i brist på något att göra ville komma ifrån den gassande hettan. Ett väldigt trevligt alternativ är då att utforska omgivningarna med vinden i håret på t.ex en motorcykel. Jag hyrde därför en motorcykel i staden och körde iväg ut mot landsbygden. Utan någon som helst planerad rutt körde jag ut från stan och svängde av där jag kände passade. Jag ville ta mig mot de höga bergspassen man kan se från Udaipur så jag försökte köra i den riktningen. Efter cirka en timmes cruising med allt vackrare omgivning av berg och slätt fick jag plötsligt syn på en skylt. Det stod animal rescue center, visitors welcome 5 km. Hm tänkte jag, det låter intressant som utflyktsmål. Vilka beundransvärda själar kan tänkas öppna ett räddningscentra för djur i Indien av alla länder. Detta med tanke på att det finns en ganska stor andel risiga djur strövandes på gatorna i de smutsiga städerna. Jag tog av mot mitt mål och hittade efter 5 km vad jag letade efter. Jag befann mig nu ute på slätten mellan två bergspass och mitt i ingenstans låg en liten anläggning. Det första jag möts av utanför grinden är en död hund på marken, jag har aldrig sett en död hund förut, vore det inte för flugorna hade man kunnat tro att den bara låg och sov. Jag traskade in mot ingången längst en grusgång och möttes av en skylt som bad mig vänta tills en anställd släpper in mig, det vill inte ha några djur smitandes när klantiga besökare kommer och öppnar grindarna. Efter en stund kom en herre och släppte in mig och visade mig till en improviserad reception. Här mötes jag av Sara, en veterinär från Tasmanien som visade mig runt anläggningen. Små gårdar var separerade av vanligt stängsel. Dom separerar djuren för att de inte alltid trivs så bra ihop och för att alla djur kommer hit i varierande tillstånd varav vissa kan ha väldigt smittsamma sjukdomar tex. Sara berättade för mig att hon var den enda veterinären på anläggningen och hon arbetade helt frivilligt utan ersättning. Inga utbildade Indier skulle vilja ta jobbet som veterinär på en sketen gård på landsbygden. Det anses inte vara tillräckligt hög status, de flesta vill ha jobb hos staten. Eftersom dom har massvis av djur blir det mycket arbete för Sara och dessutom många utmaningar. Hon berättade tex att hon kastrerat en åsna för första gången kvällen innan och det vara bara att göra det trotts att hon aldrig gjort det tidigare eller kunde få instruktioner från någon. Vi hälsade på patienten i fråga och denne verkade må bra.

Djuren består till stor del av hundar men också, åsnor, kor, tjurar, apor, grisar, sköldpaddor m.m allt möjligt som dom hittar ute på gatorna eller som folk rapporterar in. Många skador kommer från fordon, eftersom man i Indien kör som idioter är det många oskyldiga djur som stryker med. Därför blir det många amputationer då det inte är lönt att försöka laga krossade ben och brytskador, det är helt enkelt för många skador och djuren klarar sig ganska bra på tre ben. Jag ställde frågan ang den döda hunden vid ingången och förmodligen är det någon som har hittat den här väldigt sjuka hunden och bara dumpat den framför ingången mitt i natten utan att personal han upptäcka den innan det var för sent. Sara fortsatte berätta om hur djuren lever här, även om det grafiskt ser väldigt otäckt ut så har dom det väldigt mycket bättre här än på gatan. Det får mat 3 gånger om dagen, vatten och tom massage av en gammal Indisk tant som enligt Sara “works wonders”

När djuren är tillräckligt starka för att klara sig själva åker dom tillbaka ut på gatan där dom hittades, i de fallen någon har ringt in ett tips ringer dom alltid upp personen i fråga för att se om denna skulle vilja ta hand om djuret. Det händer dock att de återlämnade djuren letar sig tillbaka till gården helt på egen hand vilket tyder på att dom ändå trivs ganska bra där inne. Några av hundarna där inne var helt ok men verkar ändå trivas bäst på gården eftersom dom försätter komma tillbaka, så dom får väll helt enkelt stanna då.

Denna anläggning startades av en amerikansk familj för många år sedan och går enbart runt på donationer så jag tackade för mig och lade 1000 rupier i donationsboxen för att återvända till vägarna med en av mina starkaste Indiska upplevelser så här långt i bagaget. En fantastisk dag!

Här är lite bilder från min vistelse, det är ganska starka bilder för den känslige men jag uppmanar att titta då detta tillhör verkligheten.

EnglishSvenska

YES CHEF!

Eftersom det är kul at lära sig nya matlagningskunskaper blev det ännu en kurs i Varkala. Denna kurs var dock inte vegetariskt. Det blev massor av mat för två personer så vi var tvungna att hämta vår hungriga vän Hadleigh. Vi lagade 4 huvudrätter, en förrätt, en mellanrätt och ett särskilt ris. När vår indiske lärarkock for fram var det bara att hänga med, vi höll bra tempo i köket och allt var klart på bara 1 timme. Thank you chef!

EnglishSvenska

Kayak i Kerala

En härlig utflykt på kayak! I Kerala finns detta gigantiska nätverk av floder som är en stor attraktion. Floderna sträcker sig 900 km. Här kan man paddla kayak eller hyra en husbåt som tar dig längst floden med egen kock och sovrum. Vi var mer sugna på att aktivera oss lite så vi valde det lite enklare sättet att ta sig fram. Det är bara att paddla på och se sig omkring.